Pr 2.1
Dutiya Pārājika
{Résumé}
— La seconde transgression méritant l'expulsion —

Cette histoire raconte comment la première transgression à la règle contre le vol a en fait une cause relativement subtile dans une interprétation d'une déclaration du roi Bimbisāra qui semble pourtant relativement honnête, bien qu'un peu trop enthousiaste. En démontrant que le comportement selon lequel on se permet d'interpréter des déclarations faites par d'autres en des termes qui nous conviennent est une erreur, surtout lorsqu'il s'agit de personnes qui ont du pouvoir, elle prône la précision, la prudence et la restreinte.



Pāḷi



Tena samayena buddho bhagavā rājagahe viharati gijjhakūṭe pabbate. Tena kho pana samayena sambahulā sandiṭṭhā sambhattā bhikkhū isigilipasse tiṇakuṭiyo karitvā vassaṃ upagacchiṃsu. Āyasmāpi dhaniyo kumbhakāraputto tiṇakuṭikaṃ karitvā vassaṃ upagacchi. Atha kho te bhikkhū vassaṃvuṭṭhā temāsaccayena tiṇakuṭiyo bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca paṭisāmetvā janapadacārikaṃ pakkamiṃsu. Āyasmā pana dhaniyo kumbhakāraputto tattheva vassaṃ vasi, tattha hemantaṃ, tattha gimhaṃ. Atha kho āyasmato dhaniyassa kumbhakāraputtassa gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu. Dutiyampi kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto tiṇañca kaṭṭhañca saṃkaḍḍhitvā tiṇakuṭikaṃ akāsi. Dutiyampi kho āyasmato dhaniyassa kumbhakāraputtassa gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu. Tatiyampi kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto tiṇañca kaṭṭhañca saṃkaḍḍhitvā tiṇakuṭikaṃ akāsi. Tatiyampi kho āyasmato dhaniyassa kumbhakāraputtassa gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu.

Résumé



L'histoire se déroule à Rājagaha, à une époque où le Bouddha réside sur le pic du vautour. Un groupe de bhikkhus, qui sont des amis, s'installent sur le versant du mont Isigili pour passer la mousson, en construisant une hutte d'herbes. Le vénérable Dhaniya fils de potier en fait autant. A la fin de la mousson, le groupe de bhikkhus détruit la hutte et s'en va voyager dans le pays, mais le vénérable Dhaniya reste là, il y passe également l'hiver et l'été. Un jour, pendant qu'il mendie sa nourriture au village, des femmes qui recherchent de l'herbe et du bois détruisent sa hutte. La vénérable Dhaniya fils de potier reconstruit sa hutte, mais de nouveau pendant qu'il est au village, les femmes la lui détruisent. Cela se produit également une troisième fois.

Atha kho āyasmato dhaniyassa kumbhakāraputtassa etadahosi: ‘yāvatatiyakaṃ kho me gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu. Ahaṃ kho pana susikkhito anavayo sake ācariyake kumbhakārakamme pariyodātasippo. Yaṃnūnāhaṃ sāmaṃ cikkhallaṃ madditvā sabbamattikāmayaṃ kuṭikaṃ kareyya’’nti! Atha kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto sāmaṃ cikkhallaṃ madditvā sabbamattikāmayaṃ kuṭikaṃ karitvā tiṇañca kaṭṭhañca gomayañca saṃkaḍḍhitvā taṃ kuṭikaṃ paci. Sā ahosi kuṭikā abhirūpā dassanīyā pāsādikā lohitikā, seyyathāpi indagopako. Seyyathāpi nāma kiṅkaṇikasaddo evamevaṃ tassā kuṭikāya saddo ahosi.

Alors le vénérable se dit qu'il pourrait faire usage de ses compétences en poterie pour fabriquer une hutte en argile. Il construit donc avec succès une hutte qui est très agréable à voir.

Atha kho bhagavā sambahulehi bhikkhūhi saddhiṃ gijjhakūṭā pabbatā orohanto addasa taṃ kuṭikaṃ abhirūpaṃ dassanīyaṃ pāsādikaṃ lohitikaṃ. Disvāna bhikkhū āmantesi:

— Kiṃ etaṃ, bhikkhave, abhirūpaṃ dassanīyaṃ pāsādikaṃ lohitikaṃ, seyyathāpi indagopako ti? Atha kho te bhikkhū bhagavato etamatthaṃ ārocesuṃ. Vigarahi buddho bhagavā:

— Ananucchavikaṃ, bhikkhave, tassa moghapurisassa ananulomikaṃ appatirūpaṃ assāmaṇakaṃ akappiyaṃ akaraṇīyaṃ. Kathañhi nāma so, bhikkhave, moghapuriso sabbamattikāmayaṃ kuṭikaṃ karissati! Na hi nāma, bhikkhave, tassa moghapurisassa pāṇesu anuddayā anukampā avihesā bhavissati! Gacchathetaṃ, bhikkhave, kuṭikaṃ bhindatha. Mā pacchimā janatā pāṇesu pātabyataṃ āpajji. Na ca, bhikkhave, sabbamattikāmayā kuṭikā kātabbā. Yo kareyya, āpatti dukkaṭassā ti.

— Evaṃ, bhante ti, kho te bhikkhū bhagavato paṭissuṇitvā yena sā kuṭikā tenupasaṅkamiṃsu; upasaṅkamitvā taṃ kuṭikaṃ bhindiṃsu. Atha kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto te bhikkhū etadavoca:

— Kissa me tumhe, āvuso, kuṭikaṃ bhindathā ti?

— Bhagavā, āvuso, bhedāpetī ti.

— Bhindathāvuso, sace dhammassāmī bhedāpetī ti.

Le Bouddha, en descendant du pic du vautour, entouré de nombreux bhikkhus, voit la hutte et demande de quoi il s'agit, et on lui explique. Le Bouddha les réprimande pour avoir accepté cela, car cela montre un manque de compassion envers les êtres vivants.{1} Il demande ensuite aux bhikkhus d'aller la démolir, et déclare qu'à l'avenir dans ce cas il y aura une transgression de mauvaise action. Les bhikkhus se rendent donc à la hutte et la démolissent. Le vénérable Dhaniya leur demande pourquoi, et ils répondent que c'est un ordre du Bouddha, ce à quoi il acquiesce.

Atha kho āyasmato dhaniyassa kumbhakāraputtassa etadahosi: ‘yāvatatiyakaṃ kho me gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu. Yāpi mayā sabbamattikāmayā kuṭikā katā sāpi bhagavatā bhedāpitā. Atthi ca me dārugahe gaṇako sandiṭṭho. Yaṃnūnāhaṃ dārugahe gaṇakaṃ dārūni yācitvā dārukuṭikaṃ kareyya’ nti. Atha kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto yena dārugahe gaṇako tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā dārugahe gaṇakaṃ etadavoca:

— Yāvatatiyakaṃ kho me, āvuso, gāmaṃ piṇḍāya paviṭṭhassa tiṇahāriyo kaṭṭhahāriyo tiṇakuṭikaṃ bhinditvā tiṇañca kaṭṭhañca ādāya agamaṃsu. Yāpi mayā sabbamattikāmayā kuṭikā katā sāpi bhagavatā bhedāpitā. Dehi me, āvuso, dārūni. Icchāmi dārukuṭikaṃ kātu’’nti.

— Natthi, Bhanté tādisāni dārūni yānāhaṃ ayyassa dadeyyaṃ. Atthi, Bhanté devagahadārūni nagarapaṭisaṅkhārikāni āpadatthāya nikkhittāni. Sace tāni dārūni rājā dāpeti harāpetha, bhante ti.

— Dinnāni, āvuso, raññā ti.

Atha kho dārugahe gaṇakassa etadahosi: ‘ime kho samaṇā sakyaputtiyā dhammacārino samacārino brahmacārino saccavādino sīlavanto kalyāṇadhammā. Rājāpimesaṃ abhippasanno. Nārahati adinnaṃ dinnanti vattu’ nti. Atha kho dārugahe gaṇako āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ etadavoca:

— Harāpetha, bhante ti.

Atha kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto tāni dārūni khaṇḍākhaṇḍikaṃ chedāpetvā sakaṭehi nibbāhāpetvā dārukuṭikaṃ akāsi.

Le vénérable Dhaniya pense alors au garde champêtre, qui est un de ses amis. Il va donc lui demander du bois pour construire une nouvelle hutte en bois. Mais le garde lui répond qu'il ne peut rien lui donner, car le bois qui est là est gardé en réserve pour le roi, pour réparer la ville en cas d'accident. Il pourrait le prendre si le roi décidait de le donner. Le vénérable répond alors que ce bois est un don du roi. Le garde pense alors que les bhikkhus sont de bonnes personnes, honnêtes, que le roi a foi en eux, et qu'il n'est pas correct de ne pas donner ce qui a été déclaré l'être. Il autorise donc le bhikkhu à prendre du bois. Le vénérable construit ainsi sa hutte en bois.

Atha kho vassakāro brāhmaṇo magadhamahāmatto rājagahe kammante anusaññāyamāno yena dārugahe gaṇako tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā dārugahe gaṇakaṃ etadavoca:

— Yāni tāni, bhaṇe, devagahadārūni nagarapaṭisaṅkhārikāni āpadatthāya nikkhittāni kahaṃ tāni dārūnī ti?

— Tāni, sāmi, dārūni devena ayyassa dhaniyassa kumbhakāraputtassa dinnānī ti.

Atha kho vassakāro brāhmaṇo magadhamahāmatto anattamano ahosi: ‘kathañhi nāma devo devagahadārūni nagarapaṭisaṅkhārikāni āpadatthāya nikkhittāni dhaniyassa kumbhakāraputtassa dassatī’ ti! Atha kho vassakāro brāhmaṇo magadhamahāmatto yena rājā māgadho seniyo bimbisāro tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā rājānaṃ māgadhaṃ seniyaṃ bimbisāraṃ etadavoca:

— Saccaṃ kira, devena devagahadārūni nagarapaṭisaṅkhārikāni āpadatthāya nikkhittāni dhaniyassa kumbhakāraputtassa dinnānī ti?

— Ko evamāhā ti?

— Dārugahe gaṇako, devā ti.

— Tena hi, brāhmaṇa, dārugahe gaṇakaṃ āṇāpehī ti.

Atha kho vassakāro brāhmaṇo magadhamahāmatto dārugahe gaṇakaṃ bandhaṃ āṇāpesi. Addasa kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto dārugahe gaṇakaṃ bandhaṃ niyyamānaṃ. Disvāna dārugahe gaṇakaṃ etadavoca:

— Kissa tvaṃ, āvuso, bandho niyyāsī ti?

— Tesaṃ, bhante dārūnaṃ kiccā ti.

— Gacchāvuso, ahampi āgacchāmī ti.

— Eyyāsi, Bhanté purāhaṃ haññāmī ti.

Le brahmane Vassakāra, premier ministre du Magadha, dans une tournée d'inspection, va voir le garde champêtre. Voyant que le bois a disparu, il demande ce qu'il en est. Le garde répond que le bois a été donné au vénérable Dhaniya. Le brahmane va donc voir le roi Bimbisāra et lui demande s'il est vrai qu'il a donné ce bois au vénérable. Le roi demande qui a déclaré cela, et le brahmane répond que c'est le garde champêtre. Le roi demande donc au brahmane de lui amener le garde. Le vénérable voit le garde se faire emmener, attaché, et demande ce qui se passe. Le garde lui répond qu'il s'agit de l'affaire du bois, et le bhikkhu décide de l'accompagner voir le roi.

Atha kho āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto yena rañño māgadhassa seniyassa bimbisārassa nivesanaṃ tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā paññatte āsane nisīdi. Atha kho rājā māgadho seniyo bimbisāro yenāyasmā dhaniyo kumbhakāraputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ abhivādetvā ekamantaṃ nisīdi. Ekamantaṃ nisinno kho rājā māgadho seniyo bimbisāro āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ etadavoca:

— Saccaṃ kira mayā, bhante devagahadārūni nagarapaṭisaṅkhārikāni āpadatthāya nikkhittāni ayyassa dinnānī ti?

— Evaṃ, mahārājā ti.

— Mayaṃkho, bhante rājāno nāma bahukiccā bahukaraṇīyā, datvāpi na sareyyāma; iṅgha, Bhanté sarāpehī ti.

— Sarasi tvaṃ, mahārāja, paṭhamābhisitto evarūpiṃ vācaṃ bhāsitā: ‘dinnaññeva samaṇabrāhmaṇānaṃ tiṇakaṭṭhodakaṃ paribhuñjantū’ ti.

— Sarāmahaṃ, bhante. Santi, Bhanté samaṇabrāhmaṇā lajjino kukkuccakā sikkhākāmā. Tesaṃ appamattakepi kukkuccaṃ uppajjati. Tesaṃ mayā sandhāya bhāsitaṃ, tañca kho araññe apariggahitaṃ. So tvaṃ, bhante tena lesena dārūni adinnaṃ harituṃ maññasi! Kathañhi nāma mādiso samaṇaṃ vā brāhmaṇaṃ vā vijite vasantaṃ haneyya vā bandheyya vā pabbājeyya vā! Gaccha, Bhanté lomena tvaṃ muttosi. Māssu punapi evarūpaṃ akāsī ti.

Bimbisāra demande au bhikkhu s'il est vrai qu'il lui a donné le bois en question. Celui-ci répond affirmativement, et le roi, déclarant qu'il se pourrait qu'il ne s'en souvienne pas, lui demande de lui rappeler ce qui a été dit. Le vénérable Dhaniya répond alors que lorsqu'il a été sacré, le roi a déclaré que les renonçants et brahmanes devraient jouir de dons d'herbe, de bois et d'eau. Bimbisāra dit que sa déclaration était pour les renonçants et brahmanes qui sont modestes, scrupuleux et se plaisent à l'entraînement, et qu'il faisait en fait référence à ce qui se trouvait dans la forêt et n'avait pas de possesseur. Le roi demande ensuite (rhétoriquement) si c'est sous ce prétexte que le bhikkhu prétend s'emparer de ce qui n'a pas été donné. Il dit ensuite au vénérable Dhaniya qu'il ne peut pas faire flageller ni emprisonner ni bannir un renonçant, et que donc il s'en tire pour cette fois mais qu'il ne recommence pas.

Manussā ujjhāyanti khiyyanti vipācenti: ‘alajjino ime samaṇā sakyaputtiyā dussīlā musāvādino. Ime hi nāma dhammacārino samacārino brāhmacārino saccavādino sīlavanto kalyāṇadhammā paṭijānissanti! Natthi imesaṃ sāmaññaṃ, natthi imesaṃ brahmaññaṃ. Naṭṭhaṃ imesaṃ sāmaññaṃ, naṭṭhaṃ imesaṃ brahmaññaṃ. Kuto imesaṃ sāmaññaṃ, kuto imesaṃ brahmaññaṃ! Apagatā ime sāmaññā, apagatā ime brahmaññā. Rājānampi ime vañcenti, kiṃ panaññe manusse’ ti! Assosuṃ kho bhikkhū tesaṃ manussānaṃ ujjhāyantānaṃ khiyyantānaṃ vipācentānaṃ. Ye te bhikkhū appicchā santuṭṭhā lajjino kukkuccakā sikkhākāmā te ujjhāyanti khiyyanti vipācenti – ‘‘kathañhi nāma āyasmā dhaniyo kumbhakāraputto rañño dārūni adinnaṃ ādiyissatī ti! Atha kho te bhikkhū āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ anekapariyāyena vigarahitvā bhagavato etamatthaṃ ārocesuṃ. Atha kho bhagavā etasmiṃ nidāne etasmiṃ pakaraṇe bhikkhusaṅghaṃ sannipātāpetvā āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ paṭipucchi:

— Saccaṃ kira tvaṃ, dhaniya, rañño dārūni adinnaṃ ādiyī ti?

— Saccaṃ, bhagavā ti. Vigarahi buddho bhagavā:

— Ananucchavikaṃ, moghapurisa, ananulomikaṃ appatirūpaṃ assāmaṇakaṃ akappiyaṃ akaraṇīyaṃ. Kathañhi nāma tvaṃ, moghapurisa, rañño dārūni adinnaṃ ādiyissasi! Netaṃ, moghapurisa, appasannānaṃ vā pasādāya pasannānaṃ vā bhiyyobhāvāya; athakhvetaṃ, moghapurisa, appasannānañceva appasādāya pasannānañca ekaccānaṃ aññathattāyā ti.

Cette histoire se fait savoir et les gens commencent à avoir une opinion négative des bhikkhus. Si même eux trompent le roi, que se mettront à faire les autres gens? Les bhikkhus entendent cela, et ceux qui sont modestes, heureux, consciencieux, scrupuleux, se plaisant à l'entraînement, deviennent mécontents et vont voir le Bouddha, qui commande une réunion de la Communauté. Il demande alors au vénérable Dhaniya s'il est vrai qu'il s'est emparé de bouts de bois appartenant au roi alors qu'ils n'avaient pas été donnés. Celui-ci confirme, et reçoit une longue réprimande.

Tena kho pana samayena aññataro purāṇavohāriko mahāmatto bhikkhūsu pabbajito bhagavato avidūre nisinno hoti. Atha kho bhagavā taṃ bhikkhuṃ etadavoca:

— Kkittakena kho bhikkhu rājā māgadho seniyo bimbisāro coraṃ gahetvā hanati vā bandhati vā pabbājeti vā ti?

— Pādena vā, bhagavā, pādārahena vā ti.

Tena kho pana samayena rājagahe pañcamāsako pādo hoti. Atha kho bhagavā āyasmantaṃ dhaniyaṃ kumbhakāraputtaṃ anekapariyāyena vigarahitvā dubbharatāya dupposatāya mahicchatāya asantuṭṭhitāya saṅgaṇikāya kosajjassa avaṇṇaṃ bhāsitvā anekapariyāyena subharatāya suposatāya appicchassa santuṭṭhassa sallekhassa dhutassa pāsādikassa apacayassa vīriyārambhassa vaṇṇaṃ bhāsitvā bhikkhūnaṃ tadanucchavikaṃ tadanulomikaṃ dhammiṃ kathaṃ katvā bhikkhū āmantesi:

— Tena hi, bhikkhave, bhikkhūnaṃ sikkhāpadaṃ paññapessāmi dasa atthavase paṭicca: saṅghasuṭṭhutāya, saṅghaphāsutāya, dummaṅkūnaṃ puggalānaṃ niggahāya, pesalānaṃ bhikkhūnaṃ phāsuvihārāya, diṭṭhadhammikānaṃ āsavānaṃ saṃvarāya, samparāyikānaṃ āsavānaṃ paṭighātāya, appasannānaṃ pasādāya, pasannānaṃ bhiyyobhāvāya, saddhammaṭṭhitiyā, vinayānuggahāya. Evañca pana, bhikkhave, imaṃ sikkhāpadaṃ uddiseyyātha:

À ce moment-là, un ancien ministre de la justice qui est devenu bhikkhu est présent dans l'assemblée. Le Bouddha lui demande pour quelle quantité le roi Bimbisāra, ayant attrapé un voleur, le fait bastonner, emprisonner ou bannir. Celui-ci répond qu'il suffit d'un pāda, et le texte précise qu'à cette époque, le pāda vaut cinq pièces māsaka.{1} Le Bouddha continue ensuite à réprimander Sudinna, d'une manière plus générale, puis dit qu'il va déclarer une fondation de l'entraînement, et ce pour dix raisons: pour l'excellence du Sangha, pour son confort, pour la restreinte de ceux qui ont un esprit mal tourné, pour le confort des bhikkhus qui se comportent bien, pour la restreinte des impuretés des l'esprit appartenant aux phénomènes visibles, pour la restreinte de celles qui appartiennent à d'autres mondes, pour le bienfait des non-convaincus, pour l'augmentation du nombre de convaincus, pour l'établissement du Dhamma correct, pour le respect du Vinaya.

‘Yo pana bhikkhu adinnaṃ theyyasaṅkhātaṃ ādiyeyya, yathārūpe adinnādāne rājāno coraṃ gahetvā haneyyuṃ vā bandheyyuṃ vā pabbājeyyuṃ vā: ‘corosi bālosi mūḷhosi thenosī’ ti, tathārūpaṃ bhikkhu adinnaṃ ādiyamāno ayampi pārājiko hoti asaṃvāso’ ti. Evañcidaṃ bhagavatā bhikkhūnaṃ sikkhāpadaṃ paññattaṃ hoti.

'Si un bhikkhu s'empare au moyen d'un vol de ce qui ne lui a pas été donné, d'une telle manière que les rois, prenant un voleur en flagrant délit, le ferait bastonner, emprisonner ou bannir, en disant: 'tu es un ravisseur, tu es un ignorant, tu t'es perdu, tu es un voleur', un tel bhikkhu, prenant ce qui ne lui a pas été donné, mérite l'expulsion, il est banni.' Voici comment le Bouddha en est venu à édicter cette règle.



Bodhi leaf


Note


1. manque de compassion envers les êtres vivants: certainement en référence aux êtres vivant dans l'argile qui ont été tués lorsqu'il a été cuit.




D'après la Traduction de I.B. Horner publiée par la PTS: Book of the Discipline, part I.

———oOo———
Publié comme un don du Dhamma,
pour être distribué librement, à des fins non lucratives.
Toute réutilisation de ce contenu doit citer ses sources originales.